Idag på gång till
träningen fick jag en ytterligare dipp.. det är just nu galet stressigt och
saker i min tillvaro som gör att jag inte är på topp. Men det kan det ju inte
vara jämt. Ibland måste man bara bita ihop och kämpa och det är de jag känner
att jag gör mycket nu. Det går på ren vilja. Träningarna likaså - jag har
skrivit det innan.. jag gör! Fullt fokus på att ta mig igenom och göra. Och det
går bra. Jag klarar det mesta och det känns som det går bättre och bättre med
mina prestationer.
Idag fick jag bara en
sån irriterande känsla över min kropp. Ska jag alltid ha ont någonstans och
inte kunna prestera fullt ut. Jag vill inte gnälla, vill inte ta det lugnare
och hålla igen på grund av smärta. Kroppen borde väl någon gång inte jobba emot
mig.
Har det inte varit det
ena så är det nog tusan det andra som ska bråka med mig.
Nu har det släppt hyfsat
bra i nacken men det kostade några tusenlappar och kräver fortsatt underhåll
såklart och känns inte bättre av att jag nu jobbar med mindre barn som jag dumt
nog går omkring och bär på.
Låret eller en punkt upp
mot baken som hindrat mig i uppförsbackar har nu nästan också gått över. Jo det
va skönt. Men då var det givetvis dags för andra sidan i häcken att börja göra
ont. Jag kände smärtan komma när vi arbetade i sidledsövningar förra träningen
och försökte härda ut först men fick sänka tempot. Självklart säger jag inget
till Christoffer för jag vill ju inte gnälla.. men tar det lugnare. Då känner
jag att det ser ut som jag myglar. Hatar min kropp mellan varven när den som
sagt jobbar emot mig. Men oavsett så ska jag vinna över kroppen. Jag tänker
inte ge mig. Jag lyssnar i alla fall bättre om inte helt fullt ut så bättre.
Matvalen går bättre och
bättre men stress och dåligt planerande har ställt till det lite. Bekymrar mig
lite över det men inte så nämnvärt. Jag fokuserar på att ta itu med alla
stressmoment och sen är jag redo igen att köra på som...!
Träningarna tar ut en
del ur oss just nu. Det märks att slavdrivarna haft semester och hunnit gnugga
geniknölarna. Och inte blev det bättre när min mun glappade och jag råkade säga
att Christoffer kan nog öka tempot med oss.. för det gjorde ju minsann Dan
under veckan med oss. Samtidigt är jag inte ledsen för att jag sa det. Vi kan
ju och för att få ut maximalt av våra träningar så gäller det vara ärlig och ta
tillfället i akt. ;)
Hemmaträningar har inte
kommit igång på fullt allvar men jag tar tillfället i akt när det kommer..
Trädfällning har gett bra träningsmöjligheter i alla fall med styrkemoment.
Tyvärr har jag inte lyckats inspirera ungdomarna. Får jobba på de;) Roade var
de iallafall som synes. Satte sig på första parkett och kollade in oss
hårt arbetande. Haha:)
/Petra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar