Man kan mer än man tror…

Det känns att semestern är över. Vädret har börjat bli sämre och jobb har kommit igång och ja just det… Träningsvärken är tillbaka. Välkommen känsla på ett sätt men när man får stappla sig upp och ner om trappor och sätta sig och resa sig som en gammal tant då vet jag inte om jag kan påstå att den är jätte trevlig. Dan kan konsten att locka fram den.. ja det kan Christoffer också men veckans träningar med Dan va de värsta jag presterat mig igenom. Utmaning på hög nivå och jag är nöjd. Jag tog mig igenom och klarar. Härligt. Tisdagen tog jag ledigt och lyckades missa ett konditionspass som de andra ansåg som värsta passet ever.. Torsdagen blev det mera fokus på styrka men minsann gav de övningarna lite konditionsövning också kan jag tycka. Jobbigt var det. Vi avslutade med stafetter som nästan fick magen att vända ut och in. Jag tycker att jag gav allt.

Söndagen kan jag säga känns i benen.. ack! Fokus på ben och rumpa och de passet känns precis där det va avsett. Lite pulshöjande övningar som jag också klarade bättre än jag trott.

Oj vad benen var skakiga efter det passet. De ville knappt lyda.

Vi hade också invägning i söndags. Ska man nämna den? Ja det är väl bara att erkänna.. Semestern från träningen gav nästan plus 2 kg. Men samtidigt är jag inte bekymrad för det. Jag tar igen detta snabbt och tror till och med att det var nyttigt. Jag har minskat pressen lite på mig själv känns det som. En dag kunde jag faktiskt ta ledigt från träningen och inte känna dåligt samvete och unnade mig att äta en god middag på restaurang med familjen. Det är ju så man ska kunna leva sen och inte i en ständig kamp och jakt. Balans kan det kanske kallas.

Måtten visade också lite förändringar uppåt men jag är så nöjd ändå. Jag hade minskat på en mätning. Överarmarna hade minskat med 1 cm. Det är de som jag satt som mål från början att få smalare överarmar för att kunna gå i linne och känna att det känns ok. Det gör det redan i och för sig. Jag är nöjd men mer ska bort. Har alltid skämts mest över just överarmarna. Obetänksamt eller bara ett rättfram konstaterande så har min farfar (hur mycket jag än älskade honom) bidragit till denna känsla. Han sa mer en än gång under min tonårstid att jag hade armar stora som Magnus Samuelsson (Sveriges starkaste man och lets dance vinnare) och det är ju knappast de man vill ha när man är en tjej i tonåren.

Jag fortsätter också att hitta tillfälle i vardagen att träna lite. Hos massören fick jag lite övningar för axlar och nacke och de passade jag på att göra under en resa hem från Tyskland. Återigen kan man förena nytta med nöje. I detta fallet gör dessutom träningsredskapet mycket bättre nytta utvärtes än invärtes. Även om de kan vara roligare när man har fått de i sig.

Nu gör jag mig redo för ett pass i kväll med Christoffer som haft semester.. får väl se vad han klurat ut. Benen längtar inte efter träningen men faktiskt gör jag det. 

/Petra