Viktkampen dag 6, Petra

Då va det dags för en dag med träning på egen hand. Såklart som den överambitiösa person jag kan vara så ska jag minsann inte ligga på latsidan när man tagit sig an en utmaning. Klockan ställs på 7.00 en ledig dag och planen är ut i skogen med hunden. Detta låter ju säkert vansinnigt för vissa men jag ska erkänna, det var skönt under täcket så jag stannade kvar en liten stund.

Men ut skulle jag såklart. På med kläder och ut med mig och hunden i bilen och iväg till skogen runt Sjöbo. Här finns många bra spår att välja på. Jag lägger givetvis in ett inlägg med på facebook med för att undvika eventuell flyktväg. Står det där kan ju vännerna fråga och då kan man minsann inte säga.... "Nä jag orkade inte".. Sen får de tyckas som skryt eller va den än kan uppfattas som att man ska motionera. Men jag tänker mig nu och att göra så får mig att göra det. 

Jaha hur gör jag då när jag kommer till skogen. Jo... jag står framför skyltarna som visar sträckorna på de olika slingorna i Oran. Ena sidan av skogen är mindre kuperad den andra mer vill jag minnas. Ja ska vi motionera så ska vi. Jag väljer den mest kuperade såklart och 4.9 km. Känner mig nöjd med mitt val. Men ja det går väl knappt 500 meter innan backen upp börjar. Att se den framför sig och veta att efter den följer minst 4 km till då känns det inte super kul. 

I slowmotion tar jag mig upp för backen. Ett steg i taget. De känns som de pulserar i kroppen och jag blir lätt yr och får svårt fokusera blicken. Jaha.. det är här jag får min hjärtattack tänker jag och har telefonen redo i handen. Men ack nä. Jag kämpar mig upp och tänker hela tiden istället - det blir lättare nästa gång. Väl uppe ställer jag mig och tittar ner och känner mig nöjd. För vet ni vad!
Det är en vecka sedan jag antog denna utmaning. På en vecka har jag förändrat massor redan och lever så som jag vet att jag kan och vill. Jag väljer en fredag morgon då det är -6 grader och snöar lätt och kan ha sovmorgon, att ge mig ut i motionsspåret. De trodde nog ingen, än minst jag för en vecka sedan. 

Under turen i skogen har jag musik i öronen. Jag njuter faktiskt av promenaden och tänker jag ska försöka jogga/lunka lite. Jag sätter upp mål.. till nästa markering på träden. Vid den tänker jag jag klarar nog nästa med. Så fortsätter det och jag sjunger med i sångerna. Givetvis orkar jag inte såå många utan saktar ner och går en bit. Tankarna maler i huvudet. Främst tänker jag på läkaren som jag mötte i Lund då jag skulle få info om gastric bypass, som va så förnedrande i sin attityd mot mig. Hur han lät blicken glida uppifrån och ner längs mig när jag berättade att jag då tränade 2 gånger i veckan á 2 timmar på gymmet. Och hur han sen tittade på mig med en nedlåtande blick som han inte trodde mig och sa: - Kan DU träna?? Han skulle se mig nu!

En bit senare på sträcka hör jag Danny börja sjunga till mig! Till mig minsann.. Jag känner att de träffar mig direkt i hjärtat. Jag får energi och tänker. Ja de stämmer Danny. Du har rätt! Förlåt Molly..... men han sjunger till mig just där och då.

Så till tonerna av AMAZING känner jag till och med lust att jogga och öka tempot lite igen. Tänk vad lite egoboost även om den nu inte är ämnad till mig kan göra. Hur ens egen tankekraft och tilltro till sig själv kan göra underverk i ens mående!

Mitt ätande har jag också förändrat till det bättre. Jag känner att jag äter rätt och undviker att välja fel val. För inte är jag intresserad inte av att lägga massa tid för att kämpa med att motionera och sen förstöra det arbetet genom att äta bort en timmes jobb på 10 min. 

i kväll blir det fredagsmys på Sjöbo Gästis med god mat och ett glas vin. För leva gott det ska jag göra längs vägen. Skippa sås och potatisgratängen och be dem ösa på mera ungsbakade rotfrukter eller sallad istället. Mums!

Kram och trevlig helg!

// Petra