Viktkampen, Petra

Pildammsparken – here we go again!

Ny tisdag.. ack vad dessa dagar mellan träningarna går snabbt. Det är ju inte många dagar heller och med känslan av förra träningen i kroppen kan det kännas tufft att hitta motivationen när jag står där kvällen innan träning och packar väskan. Men den kommer och jag gillar ju träningen. Den dagen kommer väl när man trallande tömmer tumlaren och med glädje och längtan får ner allt i bagaget.

Tisdagen är en härlig dag att träna. Det blir min egentid och kvalitetsdag då jag hinner med att varva ner efter jobb. Ta en sväng in om Lund eller Malmö och träffa vänner och fika eller äta ihop. Sen byta om och ta mig till träningen. Ja redan nu längtar jag efter mina tisdagar!

Jag börjar sakta men säkert omvärdera min känsla med gruppträningen. Jag har hela tiden känt att den sporrar mig och att det är en fördel samtidigt som olusten gnagt i mig att jag kommer sist, att andra får vänta och inte får ut maximalt av sin träning för de måste vänta in mig. Men det är min känsla och den får jag va snäll och släppa. Jag får ta styrka av gruppen och motiveras av det och släppa de andra. För vilken grupp härliga människor det är. Alla stöttande och positiva. Hejar på och uppmuntrar. Härligt! Alla och jag menar verkligen alla bidrar och vill engagera sig och lyfta varandra. Härliga människor!

Och då till utvärderingen av träningen… ja jag gör nu tvärtom vad andra sagt innan.. Spring inte – belastar för mycket med min vikt. Hoppa inte – inte bra för knäna osv. Men jag kan, jag gör och jag klarar mer varje gång! Jag tar ut mig och kämpar som…..  bara den. Dan, slavdrivaren, ja han kan nog sin sak han med och jag har insett. Även om han borde gå en kurs i att räkna tid och framför allt sekunder. De skiljer på längden mellan sekunder under vila och under aktivitet. Undras tro om det är något som ingår i PT-utbildningen att trolla med tider.

Vi viktjägare… vi kämpar och sliter. Känner att vi ger allt. Och i slutet av kvällen när vi går sista vändan… ja då ger oss Dan en härlig kommentar som visar på hans förmåga. Ja säger han, här går man och myser! Den dagen jag går och myser då har jag kommit i mål! Då är träningen ett nöje och inte ett måste. Men vet ni alla – den dagen kommer när jag ska gå där eller jogga och tänka: - Vilken härlig träning, jag går här och myser.

Förresten – jag inledde kvällen igår med tanken att  mitt mål att den 30/3 kunna jogga/lunka runt Pildammarna är kört. Men…. Jo minsann. Sista rundan då (kan inte kalla det jogga än) lunkade jag mig fram den största delen av rundan. Än ska jag inte ge upp målet att lunka hela varvet runt!

// Petra