Tänk dig du som läser
att du viktmässigt och storleksmässigt känner dig som en elefant. Din tränare
säger åt dig: Gör 5 upphopp. Bocka dig ner... magen tar emot och det känns som
inte armarna räcker till. Böj benen och tänk att de ska orka lyfta upp hela skiten
igen och sen Yippie... lätta från marken. 120 kg som med muskelkraft ska upp
från marken gärna så högt som möjligt. Och glöm inte sträcka upp armarna också.
Trots att ryggen precis lyckats räta ut sig. Ja det var väl ganska enkelt. Bra
då gör du det bara fyra gånger till. Ögonen riktas ner mot marken och dina
tankar tänker.. jaja.. ner igen..och upp. Och framförallt kom ihåg att andas
som man ska trots att man trycker ihop allt invärtes när man ska vika ihop
kroppen. Har man sen dessutom begåvats med boops som är aningen stora (milt
uttryckt) så känns det som de håller en kvar neråt när man ska hoppa. Sen
skumpar det till och man måste få dem att landa innan man bockar sig
igen..
Ungefär så känns det att
utföra ett av de moment som vi gör under träningen. Det är mycket viljekraft
som ska till i huvudet för att inte gå på känslan och låta kroppen vila
istället för att utsätta sig för att kämpa som fan. Det är fokus i huvudet på
att utföra och försöka trycka bort känslan av det som jobbar emot mig. Min egen
kropp.
På liknande sätt känns
det i varje moment jag gör på träningarna. Att kroppen jobbar emot mig. Att
vikten håller mig tillbaka. All träning och all vilja gör att jag motarbetar
kroppen för att få den att klara mer och må bättre. Jag känner ju att den gör
det, men aj vad det kan göra ont. Varje steg och varje rörelse gör ont. Det är
ren vilja som får mig att kämpa vidare. Jag biter ihop och kämpar på och tänker
att bara detta också det är snart slut och jag får vila. En timme går
fort.
Många är de gånger då
Christoffer ler och tittar sig omkring. Jag ser var hans blick letar sig.
Exempelvis mot trappan och jag tänker nu är det dags. Det är då tankarna
i huvudet rusar runt. Jag orkar inte,, kan inte mer och nu sätter jag
mig..! Men jag tittar på honom, skakar på huvudet och ler lite och när han
frågar är ni redo.. är jag nästan först att svara... ABSOLUT, nu kör vi. Ner om
trappan och upp igen. Jag bara gör. Ger mig inte.
Jag må komma sist, flåsa
så det hörs i hela parken, ha ont, och va helt slut. Men JAG GER MIG INTE!!
Moment på moment betar vi av och jag utför.
Påhejad av underbara
lagkamrater som säkert sliter lika hårt i att utmana sig och kämpa mot deras
kroppars signaler att vilja vila!
Vi är grymma alla
viktkampare och vi kommer att lyckas!
Eller hur!??
För även om det är tufft
ser man utveckling och man klarar det lite bättre hela tiden. Det är inte helt
enkelt att känna det hela tiden då våra kära tränare ökar på passen och gör dem
mer utmanande hela tiden. Det vi gör idag skulle jag inte klarat för 10 veckor
sedan.
Idag (fredag) blir det
vilodag. Mitt medvetande inte kroppen då säger... ut och gör något.. Gå
exempelvis. Men nä.. efter en intensiv träningsvecka kan det vara nödvändigt
med en lugn dag. Det finns de som påpekar det för mig och även om jag inte är
bra på att lyssna.. så ska jag göra det idag!
Även om jag nu kämpar
och har ont i kroppen.. så mår jag numera så bra. Mitt mentala mående är i
balans med hjälp av att sköta min kropp genom att träna och äta rätt. Innan
kämpade jag inte mer än att gå till kylen, köra och handla godis och öppna
paketen och trycka in det i munnen. Det var en ganska bekväm tillvaro men som
jag mådde skit av. Ångest och olust.
Så idag är valet enkelt
även om det är ett tufft jobb! Såhär ska jag må!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar